Nån vill haaaaa mig!

 När förvandlades egentligen jobbsökarupplevelsen till en säsong av the Bachelor? Vad hände? Den här veckan har både jag och min särbo en intervju för varsitt nytt jobb. Han söker en fast plats på ett företag där han redan är konsult och har kommit långt i processen. Först skrev han och sökte, sen ringde de upp och preliminärfrågade lite grejer, sedan fick han en intervju över teams, sen ska han på en intervju i person, sen är det intelligenstester och säkerhetsprövning och personlighetstest och sen ska personalgruppen tycka till. 

Sa jag att han redan jobbar där som konsult? Jag har bara gjort de första två stegen och ska ha den första intervjun på torsdag. I ärlighetens namn är det för ett jobb jag inte vet om jag kan och ska ta, så det blir ganska avslappnat. Men det är ändå rätt många hinder att hoppa över för att bara få en anställning.

 Varför det blivit som det har kan kanske bero på att det blivit så svårt att sparka folk av andra anledningar än nedskärningar. Det är väldigt svårt att få sparken bara för att man är dålig på sitt jobb. Så kanske vill man vara extremt säker på att ha hittat rätt person. Eller, om någon stått ut genom alla turer och fortfarande finns kvar och verkar motiverad så är de rätt?

Det kan också vara att man är ute efter Bachelor-effekten. I de såporna visar sig ju The Bachelor eller The Bachelorette i kort ordning vara ett ganska dåligt kap. Egenkära, lite smått otrogna redan från början osv. Men ändå blir fullt vettiga deltagare genom avsnitten nästan besatta och tror att hen är en högvinst att kämpa med näbbar och klor för. Det är alla utmaningar och konkurrensen som gör det. Helt övertygad. Kanske blir vi på samma sätt drillade att tro att helt vanliga jobb är något att slåss, luras och kämpa för. Det är intressant. Och fortsättning följer efter intervjun.