Andra delen

 Jag har ägnat hela lördagen åt att måla. Med undantag för några hundpromenader och den tid det tar att göra en Västerbottenpaj och en korvstroganoff, vill säga. Att i bild, men då inte foto eller film, skildra det jag vill skildra är en sak jag jobbar aktivt och medvetet på att bli bättre på. Det går inte fort, för jag har inte så mycket tid att bara sitta och hålla på, men det går. Jag ser långsamt förbättringar. På bilden ser ni helgens work in progress. Det är en del kvar att pilla med den... Notera också tvättställning i bakgrunden. Till sist så är det väl timmarna med lägger ner som kommer att avgöra hur långt man kommer. Och hur mycket input man kan få från lämpliga ställen. Om Youtube varit vad det är idag när jag var tonåring så är jag säker på att jag haft ett annat yrke än det jag har. Så många tutorials och saker att lära sig... Målning är det jag av lust och motivation vill bli bättre på. Andra saker har jag blivit bra på av misstag eller vana. Jag skriver "bra" ...

 Idag börjar min andra jobbvecka och redan nu kan jag konstatera att den avlastning och "synergieffekter" som vår stora omorganisation skulle åstadkomma - ja, de kommer ju inte att hända. Den var bara ett exempel på en fejkad framtid. Nu kommer jag istället att få gå in och jobba samtliga helger i september och samtliga helger i oktober - november för att inte behöva bryta kontrakt med konstnärer och artister som kommer. Det är vad det är och jag är inte överraskad. För jag hade redan väntat mig det och förberett för det. Men ändå, eftersom jag skriver det här inlägget så måste jag ju på något sätt ändå hoppats att något skulle bli bättre?  Jag tror att vi som människor är fostrade till att bygga luftslott som sedan ramlar ner i havet. Sen bygger vi nya. I det här fallet så rörde det ju sig om något min chef utlovat och som sedan inte skedde, så det berörde mig inte särskilt mycket. Men jag tror ju att vi gör likadant i våra nära relationer också och det påverkar oss gissning...

 Har ni hört talas om Höna-Pöna? Inte barnprogrammet, utan folksagan? Höna-Pöna har fått för sig att himlen ska ramla ner, så hon springer runt i panik och får med sig Hane-Gane och Ande-Pande och Åse-Gåse och till sist springer de och gömmer sig i ett mörkt hål som... visar sig vara ett rävgryt.  Det är jag. Jag är Höna-Pöna. Härom dagen fick jag äntligen tid att gå på min fylla 50-undersökning som innefattar en rad prover och ett armslångt frågeformulär och jag var fullt beredd på att få veta att jag skulle ha förstadie till diabetes, högt blodtryck, dåligt kolesterol och depression.  Jag har ju oftast trott att har jag ont i revbenet så håller levern på att dö, om jag har ont i axeln så är det en hjärtattack (fast det är HÖGER axel) och kliar en leverfläck så är det cancer. Jag är ständigt beredd på det värsta. Och så var alla prover bra. Inte bara bra, de var utmärkta. Inte ens högt blodtryck. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. 

 Är du kärringen mot strömmen eller kärringen med strömmen? I originalbetydelse så handlar det om en kvinna som inte lyssnar på andra, går sin egen väg och ofta gör tvärtemot. Sånt kan jag känna igen och jag har nog ofta gjort som jag vill. Jag är extremt självständig och lyssnar sällan på råd från någon annan.  Det är förstås uppväxtrelaterat att jag har fått klara mig själv så mycket att det är en vana och att jag litar på ytterst få människor i världen. Kanske lite genetiskt också eftersom jag har en son som är likadan och han har haft en annan uppväxt. Jag kan nog också erkänna att jag varit kärringen mot strömmen på så sätt att min krishantering alltid har varit mot strömmen. Om problemet har varit en virvlande fors så har jag genast vänt mig mot närmaste strand och börjat simma som fan.  Oavsett om riktningen har innefattat de värsta strömvirvlarna och de brådaste djupen så har jag tänkt att då får man väl bara simma fortare då! Jag har alltid lyckats ta mig i land ...

 Antingen är det märkligt eller också är det inte märkligt alls att när ett långt äktenskap skildras i bokform så finns där en del mörka underströmmar. Man samlar ju på sig en del under åren... jag tror att det var i Victoria Benedictssons över hundra år gamla roman Pengar som idén om "den svarta" drömmen introduceras. Att först drömmer den unga, viktorianska kvinnan om den vita kvinnogestalten, bruden, för att komma undan sin fars kontroll och några år senare ersätts den av drömmen om den svarta kvinnogestalten, änkan, för att slippa undan sin mans kontroll. Jag har läst två romaner i sommar med samma namn: Hustrun av Meg Wolitzer och Hustrun av A.S.A Harrison. De är nutidsskildringar med spännande teman och jag tänkte resonera lite om dem med er... men det innebär SPOILERS. Jag lägger därför in en bild, sommarens övriga läslista och sen återkommer jag. Sluta läs efter listan och återkom hit senare om ni vill läsa romanerna först ni också. Den här sommaren har jag orkat både...

 När man handlar på Matsmart får man en gratiskod för att prova ljudboksappar, upptäckte jag i sommar. Så jag har kört ett par sådana testversioner de sista månaderna och lyssnat på böcker medan jag åkt bil eller fixat med nåt. En av böckerna fick mig att inse vilken veritabel tvättmaskin av förändringar som jag och världen i stort befunnit sig i mellan åren 2016 då boken skrevs och nu. Vi är inte på något sätt ur tvättmaskinen, vi kanske till och med laddar upp för en rejäl centrifugering. I vår familj kommer det här året av vara låt oss säga transformativt och jag tar just nu spjärn för att orkar vara den stadiga och balanserande mamma/partner/matte/ som behövs och som jag förväntas vara. Även om jag då en gång i veckan ungefär vill flytta ut i skogen och bo som en träskhäxa i en stuga istället.  Det är svårt att gå igenom förändringar i rask takt och komma ut på andra sidan utan att bli lite kantstött. Men vad boken gav mig var lite oväntat en insikt om att vi alla kanske g...

 Två saker bidrog till att göra mig rätt irriterad på hela nyttiga tips och självförbättrande-genren nyligen. Egentligen tre, men den tredje händelsen var en rätt standard välkommen tillbaka-artikel på jobbets intranät som förutom det vanliga tramset "Försök att planera hösten!" "Se till att ta en promenad på lunchen!" också innehöll den passivt aggressiva raden: "försök att inte fastna i grubbel och muttrande över att semestern är över, se fram emot dina kommande uppgifter istället." Jag hanterade detta genom att visa långfingret åt skärmen och gå vidare med min dag. Ingen ska 1984:a mig. Det som egentligen gjorde mig sur var en text i Femina av Anders Hansen och en bok av Patrik Wincent som heter Dopaminfasta , två texter ägnade åt att få mig att må bättre. Det gjorde de inte. De gjorde mig sur, eftersom respektive författare förstått problematiken med att vara uttröttad och överväldigad på ett jävligt begränsat sätt.  Det verkar som dessa tre punkter ko...

 Ibland undrar jag vem det är som tar in alla underliga saker i mitt hem. Sen inser jag förstås att det är jag. Två saker hände i rask följd för några år sedan. Jag insåg att lägenheten jag köpte och trodde skulle vara en tillfällig landningsplats i själva verket är ett tryggt hem där jag kan stanna så länge som jag har ork och lust att städa 100kvm. Sen insåg jag också att jag inte hade lust att härma efter någon speciell stil och började därför bara köpa lite vad jag ville. Mestadels antikt och konst eller konsthantverk. Jag behöver rena ytor och tycker inte om när det blir stökigt, så emellanåt är det dags att rensa. Nu, till exempel. För nu har små kuriosakabinetter spontanuppstått lite varstans och måste...kureras ut i övriga bostaden. Exempel i bilden: Först en hög med charkbrädor som inte hittat hem sedan förra veckan då ost och kex hände. Sen en låda snobb-kaffe som sonen sålde till studentresa (inklusive en Royal Blend - vi får väl se). Två ljusstakar, en innehållande ett ...

 Jag träffar mycket folk i mitt jobb. Tusentals besökare, elever, workshopdeltagare, föreningar... och sen tillkommer det en del på fritiden också, inte minst genom vårt säsongscafé. På ett år blir det en vansinnig mängd interaktioner, folk jag hälsar på, visar rätt, guidar, hjälper - försöker möta på ett personligt plan för att visa gott värdskap. När jag är ledig-ledig undviker jag därför stora folkmassor. Det är sällan jag går på konsert, att springa lopp med andra har aldrig gett mig något och resmål väljs på meriten att det INTE händer något där. Det kanske är därför jag fastnar i vissa program och kanaler som gör rundturer i tomma hus? Speciellt en youtube-kanal som visar tomma, lyxiga hus med parkliknande trädgårdar och spaavdelningar? Men häromdagen klickade jag mig in på en klipp som visade det kvartersstora huset The One i Los Angeles som just nu är till salu för den överkomliga summan av 295 miljoner dollar. Som hittat.  Och det gjorde mig beklämd. Jag kom att tänka...