Fejkad framtid

 Idag börjar min andra jobbvecka och redan nu kan jag konstatera att den avlastning och "synergieffekter" som vår stora omorganisation skulle åstadkomma - ja, de kommer ju inte att hända. Den var bara ett exempel på en fejkad framtid. Nu kommer jag istället att få gå in och jobba samtliga helger i september och samtliga helger i oktober - november för att inte behöva bryta kontrakt med konstnärer och artister som kommer.

Det är vad det är och jag är inte överraskad. För jag hade redan väntat mig det och förberett för det. Men ändå, eftersom jag skriver det här inlägget så måste jag ju på något sätt ändå hoppats att något skulle bli bättre? 

Jag tror att vi som människor är fostrade till att bygga luftslott som sedan ramlar ner i havet. Sen bygger vi nya. I det här fallet så rörde det ju sig om något min chef utlovat och som sedan inte skedde, så det berörde mig inte särskilt mycket. Men jag tror ju att vi gör likadant i våra nära relationer också och det påverkar oss gissningsvis mycket mer. 

När jag började skriva på det här inlägget så kom jag att tänka på en vän som övertalades att köpa ett hus som egentligen var alldeles för litet för deras familj. Det saknade förvaring och barnens pyttesmå rum låg så att de inte kunde ta sig in eller ut genom dem utan att passera genom föräldrasovrummet som låg på en trappavsats. Egentligen är väl detta något av ett lyxproblem, de hade råd med ett hus. Men det var inte det som var grejen. Problemet var att min vän blivit lovad att de i rask ordning skulle bygga ut huset. Det var under de premisserna hon sade ja till köpet.

Sedan följde år av diskussioner, planer och ritningar som inte ledde någon vart. Mannen jobbade borta i veckorna och hann aldrig störa sig så mycket på utrymmesbristen i vardagen som slet på min vän. Helger hemma är inte vardagsslit. Till sist blev det skilsmässa och i ett gräl som ledde upp till detta frågade min vän rakt ut om det faktiskt var så att idén om ett nybygge bara var fejk. Mannen, som inte längre hade något att vinna på att fortsätta med charaden svarade att ja, han hade väl egentligen räknat med att hon skulle vänja sig vid det lilla huset som han tyckte dög.

Jag tror att min vän känt detta på sig länge, kanske ända sedan starten på husköpet. Men vi är ju ändå uppfostrade att hoppas och tro. Att något ska bli annorlunda, bättre.

När folk gifter sig, till exempel. Man lovar varandra att vara tillsammans tills döden skiljer oss åt trots att man vet att 50% eller mer av äktenskap upplöses långt innan dess. Jag menar, vilket annat scenario skulle vi applicera dessa odds på? Jag skulle aldrig köpa en bil där det var 50% chans att den skulle gå sönder helt och hållet inom x antal år i förväg? Och ännu mer osannolikt blir det ju när folk lovar samma sak under bröllop två eller tre. Jag vet ju att de uppriktigt menar det då. Men varför? 

Jag undrar vad som skulle hända om vi alla slutade bygga framtidskonstruktioner som inte stöds av något annat än hopp och tro. Skulle vi bli lyckligare eller istället helt deprimerade? Ytterst svårt att säga. Vi skulle ju bli tvungna att nöja oss med realistiska timmerstugor istället för slott med regnbågar.