Andra delen

 Låt mig räta på några kronor härinne! Först en kort kommentar till bilden - jajjamen, jag lät AI förvandla mig till en drottning i en rosenträdgård. Och sen en kommentar till begreppet. Alla som läst historia, historiska romaner eller sett historiska serier känner säkert igen begreppet Kingmaker. Det handlar om en person, manlig eller kvinnlig som hjälper en kung att få sin tron. Vanligen genom att vara makten bakom makten. I moderna tider kan kungen vara en företagsledare eller en kulturikon av något slag. The Kingmaker stöttar och lyfter fram och får till sist kanske njuta av fördelarna i andra hand. Jag kan känna att jag ett flertal gånger i mitt liv har haft den rollen och att kungen alltid har varit en man. Förstås. För drottningarna kröner sig själva. Därav uttrycket som är dagens rubrik. Det dök upp och blev viralt på Blake Livelys Instagram där hon tackade för att blivit kallad detta och ordet är med rasande fart på väg in i folks onlinevokabulär. En crown straightener är ...

 Idag har jag återvänt till jobbet på allvar efter fyra veckors semester. Det var med blandade känslor, inte bara för att det är mycket trevligare att vara ledig, utan också för att arbetsplatsen under det sista halvåret har varit i den tvättmaskin som en omorganisation innebär. Min namne Åsa Lundqvist (Coey), en utmärkt forskare, har visat att det finns en tendens när en enhet är i kris att chefen ska visa sig handlingskraftig genom att börja göra om, vilket vanligen leder till oro och har få positiva resultat. Det är ytterst få chefer som vågar sitta lugnt i båten.  Min chef satt minsann inte lugnt i båten.  Omorganisationen presenterades på sista konferensen innan jul och den var stor. Flera enheter skulle slås ihop till en och en ny större chef skulle tillsättas för att leda den nya, stora enheten. I korthet skulle man kunna sammanfatta det hela med att minska på tjänsterna som utför verksamhet, slå ihop enheter till en för att skapa "synergieffekter" och göra hierark...

 För ett par dagar sedan satt jag och en vän en hel eftermiddag och halva kvällen och målade. Jag vräkte ut stora delar av mitt förråd av färger, dukar och penslar och sedan kompletterade vi detta med att dricka vin och äta ost - det kändes konstnärligt och rätt. Jag använde drygt 20 av alla penslar på bilden. Under tiden tänkte jag på hur jag aldrig var så redo att använda vad jag tyckte att målningen behövde när jag var yngre. Speciellt som barn brukade jag vara ytterst snål med mina färgpennor, mina ritblock och dukar. Ibland till den grad att jag ändrade idéer jag hade för motiv för att det skulle gå åt mindre av den finaste blå pennan. Jag gjorde liknande saker med mycket som jag köpte eller fick. Fick jag en ny skol-outfit med tröja, byxor och skor så använde jag inte hela outfiten direkt. Jag spred ut plaggen på tre dagar och blandade med gamla grejer så känslan av nytt skulle räcka längre.  Det kanske är överflödigt att påpeka, men min familj hade inte så mycket pengar...

 Först grubblade jag på en lämplig rubrik. Något käckt, som skulle förklara att jag inte bloggat en rad på över sju år och i princip försvann från offentlig text utan så mycket som ett ord till förklaring. Sedan kom jag på att jag inte var ensam om att göra detta. Det var många av oss som övergick till bilder och Instagram ungefär samtidigt.  Men här kommer en obekväm sanning. Jag tänker inte bra om jag inte skriver. Jag behöver formulera mig i text, skapa begriplighet. En dagbok räcker inte till, jag behöver pressen av en tänkt offentlighet för att ens orka stava ordentligt.  När jag bloggade regelbundet kändes världen ordnad. Som om jag hade struktur, karta och kompass...och jag behöver det igen. Så hej, här är jag igen. Tillbaka.  Så en kvick uppdatering på före och efter sju år i förskingringen: Då: gift mamma till mellanstadiebarn, gård på landet Nu: särbo med ny man, mamma till studenter, 75-årig bostadsrätt (ja, höga tak och stora ytor, nej, inga coola fönster...