När jag var liten ransonerade jag färg

 För ett par dagar sedan satt jag och en vän en hel eftermiddag och halva kvällen och målade. Jag vräkte ut stora delar av mitt förråd av färger, dukar och penslar och sedan kompletterade vi detta med att dricka vin och äta ost - det kändes konstnärligt och rätt. Jag använde drygt 20 av alla penslar på bilden.

Under tiden tänkte jag på hur jag aldrig var så redo att använda vad jag tyckte att målningen behövde när jag var yngre. Speciellt som barn brukade jag vara ytterst snål med mina färgpennor, mina ritblock och dukar. Ibland till den grad att jag ändrade idéer jag hade för motiv för att det skulle gå åt mindre av den finaste blå pennan. Jag gjorde liknande saker med mycket som jag köpte eller fick. Fick jag en ny skol-outfit med tröja, byxor och skor så använde jag inte hela outfiten direkt. Jag spred ut plaggen på tre dagar och blandade med gamla grejer så känslan av nytt skulle räcka längre. 

Det kanske är överflödigt att påpeka, men min familj hade inte så mycket pengar. Tog en färgpenna slut så var det inte automatiskt så att det köptes en ny. Kanske var det till och med bra att inte ha fri tillgång till allt när man skulle göra något kreativt. Total frihet från begränsningar har kraschat många filmproduktioner och gett vissa författare extrem skrivkramp.

Men för en tid sedan lyssnade jag på en podd som tog upp hur personer som varit fattiga som barn fortfarande kan bära med sig en del vanor som i själva verket är ett hinder både i deras ekonomi och farlig för deras hälsa. Podden var amerikansk, så naturligtvis berördes sjukvården och det faktum att man kanske drar sig för att slänga ut pengar på vissa undersökningar som kan hjälpa en senare i livet. Varför betala dyrt för att kolla upp en leverfläck som kanske inte ens är cancer? I Sverige behöver vi inte tänka på riktigt samma sätt även om man inte skrattar ihjäl sig när man går till tandläkaren. Så jag tänkte en alldeles för lång stund på mina egna fattigvanor och kom fram till att några av dem måste jag bara göra mig av med.

Till exempel använder jag månadslinser fram tills dess att de irriterar ögonen. Litegrann av glömska, mycket grann av snålhet. Får jag ut en 13, 14 månader på en årsranson så har jag vunnit på något sätt. Jag har också alldeles för gamla glasögon med tveksam styrka, för jag använder dem bara nån timme på kvällen. Så minus på den, borde inte riskera att det händer något med hornhinnan och jag måste kunna köra bil säkert med glasögon också. Bort med detta beteende.

Apropå bil så väntar jag ofta en extra stund med att byta lampor som går sönder och jag vet inte varför... men det är bara idiotiskt. Lika dumt är det att köra för länge på slitna däck. Bort med det också. Det är dessutom helt ologiskt att hålla på och gå och dra på en lampa som kostar tvåhundra kronor att fixa, men när tvättmaskinen gick sönder så hade jag beställt en ny inom loppet av några timmar. Alltså någon sorts konstig fattigvana. 

Sen finns det ju bra fattigvanor också som jag kommer att behålla oavsett vad som händer med min ekonomi längre fram. Om jag har stoppat in en för stor summa på sparkontot i början av månaden så pengarna börjar sina, så kan jag bli väldigt kreativ för att slippa ta ut pengar igen. Och oftast klarar jag det hur bra som helst. Den kommer jag nog att behålla inom rimliga gränser. Köpa begagnat likaså, second hand och auktioner tilltalar min jaktinstinkt. Att välja mat med kort datum och röda prislappar, absolut. Åka 300 meter längre fram till den billigare bensinmacken? Jadå. 

Men jag har slutat ransonera mina hobbies. Det är inte som om jag spelar golf, det är bara färg, eller tyg, eller ett par vandringskängor. Det räcker med det nu. Det gör mig glad, det är värt pengarna.

Fast jag kom just på att jag köpte mina Solomon trail-skor på Tradera. Helt oanvända för 200:-