Idag har jag återvänt till jobbet på allvar efter fyra veckors semester. Det var med blandade känslor, inte bara för att det är mycket trevligare att vara ledig, utan också för att arbetsplatsen under det sista halvåret har varit i den tvättmaskin som en omorganisation innebär. Min namne Åsa Lundqvist (Coey), en utmärkt forskare, har visat att det finns en tendens när en enhet är i kris att chefen ska visa sig handlingskraftig genom att börja göra om, vilket vanligen leder till oro och har få positiva resultat. Det är ytterst få chefer som vågar sitta lugnt i båten.
Min chef satt minsann inte lugnt i båten.
Omorganisationen presenterades på sista konferensen innan jul och den var stor. Flera enheter skulle slås ihop till en och en ny större chef skulle tillsättas för att leda den nya, stora enheten. I korthet skulle man kunna sammanfatta det hela med att minska på tjänsterna som utför verksamhet, slå ihop enheter till en för att skapa "synergieffekter" och göra hierarkin spetsigare. De flesta var lite chockade, men vi fick höra att det hela skulle ske om ett år ungefär.
Fast nu startade förstås omorganisationen redan i mars och var klar i juni. Så.
Effekterna hittills blev som väntat. Några medarbetare valde att ta ut sin pension. Andra har redan fått nya jobb eller gått till studier eller på mammaledighet med en "to be continued".
Som ny storchef fick vi efter en urvalsprocess tycka till om två vita kulturmän i 60-årsåldern, för så får man ordning på operationen, tydligen. I alla fall enligt högsta chef som också är en vit kulturman i 60-årsåldern.
Själv är jag beredd på allt, inklusive att titta mig om efter annan sysselsättning och jag kan ju oss emellan vara ganska öppen med att jag inte känner mig lika "pepp" på min arbetsplats.
Det som kanske mest irriterar mig (läs: gör mig vildsint rasande) är att jag i den här tjänsten varit en rak, lojal och kommunikativ medarbetare som slitit ganska hårt för att bygga upp bra verksamhet. En hyfsat god person. Har det hjälpt mig alls i det här läget? Nej. Lyssnar min chef på något jag säger utöver rena rapporter om min verksamhet? Inte alls, även om han ler och nickar. Har min arbetsförmåga lett till en vettig kompensation i lön? Nej, nej. Nej. Men jag jobbar för 2,5 tjänster.
Trist.
Trist.
Vanligt förekommande och fortfarande... trist. Händer varje dag.
Så nu under hösten ska jag prova något nytt. Jag tänker fortsätta jobba på i samma takt och med samma kvalitet som vanligt. Däremot kommer jag inte att bidra med någon input till något strategiskt längre. Inte en åsikt om något viktigare än om det nya kaffet är godare än det gamla. Inga idéer om att lösa problem för verksamheten i stort. Den energin sparar jag och lägger på annat.
Det är surt att göra vad man tror är moraliskt och rätt och inse att det hade man inte ett skit för, men å andra sidan är jag inte den första som insett samma sak. Hur som helst, uppdateringar kommer. Var så säkra.
Kommentarer
Skicka en kommentar