Andra delen

 Eller, ja...vi! Och det är en presentbod. Och...låt mig börja från början. I staden där jag jobbar finns ett historiskt område, Skantzen. Till min tjänst hör att ansvara för områdets utveckling ur ett kulturellt besökspresepektiv och ett av målen har varit att omvandla bottenvåningen på det gamla värdshuset till ett hus där hantverkare kan arbeta och sälja. Så under våren startade (litegrann med min hjälp) Skantzens smides- och hantverksförening upp. Men det var en väldig övervikt på smeder och för få från andra hantverk.  Jag försökte verkligen låta bli att engagera mig. Jag tänkte: det skulle vara kul att vara med i en sån förening nån gång. Få sälja lite grejer om jag får till dem bra nog och lokalen är jättehäftig. Fina damer som åkt ångbåt, herrar i höga hattar och kung Oscar II har ätit middag på det värdshuset. Sen hände det inget mer med hantverkandet. Så jag tänkte: Fuck it. Nu kör vi. Jag frågade en kollega som frågade en bekant... och nu är vi fyra eller kanske fem...

 Något har hänt. Vid några få tillfällen i livet har jag helt och fullt upplevt att det fanns ett före och ett efter. Att en genomgripande förändring hade skett. Ofta har det föranletts av någon sorts process som till exempel en graviditet. Eller en nära anhörigs svåra sjukdom som slutat i ett dödsfall.  Andra händelser som påstås vara världsomvälvande upplevelser för en kvinna, som att förlora oskulden eller gifta sig, har inte alls påverkat mig lika djupt. Det fanns inte ett före och efter, utan bara ett nästa steg. Sånt varierar förstås från person till person. Hur som helst. Jag har varit medveten om att ett stort arbete har varit på gång. Mentalt, men också detta: If Perimenopause was Inside Out   Ni kan med fördel klicka. Bland det roligare jag sett och mycket träffande. Likt en späckhuggar-hona eller en elefantko har jag nu gått in i vad som bara kan beskrivas som den befriade delen av mitt liv. För en månad sedan bara klarnade allting. Oförklarlig värk och låsta a...

 Måste erkänna - jag har inte skrivit för att jag har skrivit. Förklaringen är att någonstans från och med september efter en helt kravlös sommar och efter det ett regemente av mat och kosttillskott som bara handlat om mig och mina behov så började jag få kraft att skapa saker på allvar. Jag har startat två bokmanus, målat och börjar lära mig skulptera lite försiktigt. Det har känts bra. Jag har känt mig som...mig, mer än vad jag gjort på länge. När det stora amerikanska debaclet ägde rum för ett par dagar sedan (vi pratar inte mer om det) så kändes det rätt mörkt. Jag som många andra hade en dag av sorg och raseri över människans dumhet och egoism och rädsla. Sedan kände jag mig också rätt maktlös. Vad är poängen med att hjälpa andra och kompostera och skriva under listor på naturskyddsföreningens hemsida när resten av världen tycks vara redo att förvandlas till ett mellanting av Gilead och Animal farm? För att det är det enda vettiga att göra.  Jag har sedan hyfsat länge til...

 När förvandlades egentligen jobbsökarupplevelsen till en säsong av the Bachelor? Vad hände? Den här veckan har både jag och min särbo en intervju för varsitt nytt jobb. Han söker en fast plats på ett företag där han redan är konsult och har kommit långt i processen. Först skrev han och sökte, sen ringde de upp och preliminärfrågade lite grejer, sedan fick han en intervju över teams, sen ska han på en intervju i person, sen är det intelligenstester och säkerhetsprövning och personlighetstest och sen ska personalgruppen tycka till.  Sa jag att han redan jobbar där som konsult? Jag har bara gjort de första två stegen och ska ha den första intervjun på torsdag. I ärlighetens namn är det för ett jobb jag inte vet om jag kan och ska ta, så det blir ganska avslappnat. Men det är ändå rätt många hinder att hoppa över för att bara få en anställning.  Varför det blivit som det har kan kanske bero på att det blivit så svårt att sparka folk av andra anledningar än nedskärningar. De...

 Jag har ägnat hela lördagen åt att måla. Med undantag för några hundpromenader och den tid det tar att göra en Västerbottenpaj och en korvstroganoff, vill säga. Att i bild, men då inte foto eller film, skildra det jag vill skildra är en sak jag jobbar aktivt och medvetet på att bli bättre på. Det går inte fort, för jag har inte så mycket tid att bara sitta och hålla på, men det går. Jag ser långsamt förbättringar. På bilden ser ni helgens work in progress. Det är en del kvar att pilla med den... Notera också tvättställning i bakgrunden. Till sist så är det väl timmarna med lägger ner som kommer att avgöra hur långt man kommer. Och hur mycket input man kan få från lämpliga ställen. Om Youtube varit vad det är idag när jag var tonåring så är jag säker på att jag haft ett annat yrke än det jag har. Så många tutorials och saker att lära sig... Målning är det jag av lust och motivation vill bli bättre på. Andra saker har jag blivit bra på av misstag eller vana. Jag skriver "bra" ...

 Idag börjar min andra jobbvecka och redan nu kan jag konstatera att den avlastning och "synergieffekter" som vår stora omorganisation skulle åstadkomma - ja, de kommer ju inte att hända. Den var bara ett exempel på en fejkad framtid. Nu kommer jag istället att få gå in och jobba samtliga helger i september och samtliga helger i oktober - november för att inte behöva bryta kontrakt med konstnärer och artister som kommer. Det är vad det är och jag är inte överraskad. För jag hade redan väntat mig det och förberett för det. Men ändå, eftersom jag skriver det här inlägget så måste jag ju på något sätt ändå hoppats att något skulle bli bättre?  Jag tror att vi som människor är fostrade till att bygga luftslott som sedan ramlar ner i havet. Sen bygger vi nya. I det här fallet så rörde det ju sig om något min chef utlovat och som sedan inte skedde, så det berörde mig inte särskilt mycket. Men jag tror ju att vi gör likadant i våra nära relationer också och det påverkar oss gissning...