Hustrun och Hustrun

 Antingen är det märkligt eller också är det inte märkligt alls att när ett långt äktenskap skildras i bokform så finns där en del mörka underströmmar. Man samlar ju på sig en del under åren... jag tror att det var i Victoria Benedictssons över hundra år gamla roman Pengar som idén om "den svarta" drömmen introduceras. Att först drömmer den unga, viktorianska kvinnan om den vita kvinnogestalten, bruden, för att komma undan sin fars kontroll och några år senare ersätts den av drömmen om den svarta kvinnogestalten, änkan, för att slippa undan sin mans kontroll.

Jag har läst två romaner i sommar med samma namn: Hustrun av Meg Wolitzer och Hustrun av A.S.A Harrison. De är nutidsskildringar med spännande teman och jag tänkte resonera lite om dem med er... men det innebär SPOILERS. Jag lägger därför in en bild, sommarens övriga läslista och sen återkommer jag. Sluta läs efter listan och återkom hit senare om ni vill läsa romanerna först ni också.

Den här sommaren har jag orkat både läsa och lyssna en massa och jag tänkte dela listan med er om ni letar efter nya titlar. Den är så gott som feelgood- och deckarfri, inser jag. 

Hustrun av Meg Wolitzer (återkommer)

Hustrun av A.S.A Harrison (återkommer)

Röde Orm av Frans G Bengtson, var sommarens klassiker och värd att läsa igen. I år uppfattade jag ännu mer av den lakoniska humorn full av underdrifter. Jag var tretton första gången jag läste den här romanen och då fick jag kämpa en del med språket. Nu är den romanen som en kär vän.

The 48 Laws of Power av Robert Greene, låter lite new age-igt men visade sig vara en ambitiös sammanställning av 48 stycken historiska personer som tillskansat sig mycket makt och inflytande genom olika strategier. Boken kastar ett brett nät med aktörer från Rasputin till kinesiska ämbetsmän under olika dynastier och författaren Georges Sands. 

Dopaminfasta av Patrik Wincent, handlar om hur våra hjärnor mår bra av att inte överlastas av intryck. Lite lätt och självhjälpig för min smak (vilket ju var meningen) men går snabbt att ta sig igenom och är full av tester för att ta reda på om man själv behöver coola ner sig lite på den fronten.

Jag hoppar av ekorrhjulet av Åsa Axelsson, tar jag upp i ett tidigare inlägg och där kan man läsa massor om den.

Händelserna på hästgården, av Anna Bohlin, är skriven av sambo och barn till Jerry Jahn, ägare till Ekeby gård som serien Nattryttarna baseras på. Man kan se den som otäck och tvingas värja sig inför händelser (tyvärr är ju verkligenheten värre och grövre än serien, som så ofta). Men man kan också se den som en handbok i hur riktigt svåra narcissister fungerar och hur metodiskt de arbetar för att använda upp människor som förbrukningsvaror. 

Circus Formula 1 av Anna Andersson, F1 journalist sedan tjugo år tillbaka. Ett måste om man gillar Formula 1 och inte kan vänta på nästa säsong av Drive to Survive på Netflix.

Det var listan, det. Nu tillbaka till Hustrun/Hustrun.

Harrisons Hustrun handlar om Jodi, som levt i ett långt samboförhållande med Todd. De är rika, välutbildade och barnlösa och har alltid sett varandra som ett gift par som bara inte sett det som nödvändigt att gifta sig. Detta är något som Jodi snabbt får lära sig är till hennes nackdel när Todd träffar en yngre kvinna och lämnar henne. Hon upptäcker att hon inte har någon rätt i staten New York till deras gemensamma tillgångar som sambo och hennes f.d. sambo ger henne 30 dagar att flytta ut ur deras gemensamma bostad där hon också har sitt kontor.

Så småningom övergår Jodis bestörtning över sveket till en enorm ilska över bristen på värde hon tillmäts. Det är hon som sett till att Todd kunnat bli så framgångsrik som byggherre som han är, genom att hjälpa och strukturera upp och ordna och för det får hon nu inget. Hon går så långt att hon betalar en väninnas tveksamma ex en summa pengar för att mörda Todd. Men innan torpeden hinner skrida till verket blir Todd helt sonika mördad av den nya kvinnans far. Och Jodi, som är hans arvinge i Todds testamente, får allt tillbaka. Utom sin man då.

Worlitzers Hustrun handlar om Joan, som efter en affär gifter sig med sin litteraturprofessor. Han skriver undermåligt och i desperation eftersom de inte har några pengar, börjar Joan redigera hans första, taffliga romanutkast. Boken blir en kritiker- och publiksuccé och den store författaren Joe Castleman hedras av alla. Även nästa roman blir redigerad av Joan. Till sist är det hon som skriver romanerna från början till slut, medan Joe sitter i en fåtölj och framkastar idéer som han vill se uppstå i bokform.

 Efter över 40 års författarskap och äktenskap ska Joe få ett pris i Helsingfors (i filmversionen som är mycket sevärd är det Nobelpriset). Joan ber honom att inte tacka sin hustru i tacktalet, men det struntar Joe i eftersom det verkar konstigt annars. Det blir den tändande gnistan till ett gräl som får Joan att kräva den skilsmässa hon tänkt på länge. De sitter i en bastu och grälar och plötsligt får Joe en hjärtattack och dör. 

Det finns så många likheter mellan dessa romaner och spår tillbaka till de svart och vita drömmar som jag nämnde i början av den här oavsiktligt låååånga bloggen. Här handlar det om mordisk vrede mot en partner, men jag undrar om inte vreden också ligger i det faktum att kvinnorna är arga på sig själva. De gjorde vad som krävdes när det föll sig, men någonstans visste de båda bättre redan då. De visste. 

Den vreden känns på något sätt bekant. Att man har målat in sig själv i ett hörn eftersom man inte sett någon annan utväg just när det hände, men man HAR sett problematiken för länge sedan. Oavsett vad det gäller. De problematiska makarna i romanerna försvinner genom att lämpligt dö, och sedan löser sig Jodis och Joans bekymmer. Ett Deux ex machina-grepp på sätt och vis. Egentligen lika romantiskt som om prinsen ska dyka upp på en vit häst och rädda en. 

Vi vill hålla fast vid våra drömmar om en bättre existens, tydligen. Även om de ibland inte är vita. Utan svarta.