Enprocentig isolering

 Jag träffar mycket folk i mitt jobb. Tusentals besökare, elever, workshopdeltagare, föreningar... och sen tillkommer det en del på fritiden också, inte minst genom vårt säsongscafé. På ett år blir det en vansinnig mängd interaktioner, folk jag hälsar på, visar rätt, guidar, hjälper - försöker möta på ett personligt plan för att visa gott värdskap. När jag är ledig-ledig undviker jag därför stora folkmassor. Det är sällan jag går på konsert, att springa lopp med andra har aldrig gett mig något och resmål väljs på meriten att det INTE händer något där.

Det kanske är därför jag fastnar i vissa program och kanaler som gör rundturer i tomma hus? Speciellt en youtube-kanal som visar tomma, lyxiga hus med parkliknande trädgårdar och spaavdelningar? Men häromdagen klickade jag mig in på en klipp som visade det kvartersstora huset The One i Los Angeles som just nu är till salu för den överkomliga summan av 295 miljoner dollar. Som hittat. 

Och det gjorde mig beklämd. Jag kom att tänka på hur bittert ensam och isolerad man skulle känna sig i det huset. 

Låt mig förklara - det var inte enbart så att ytorna var så bisarrt överdimensionerade, men det bidrog förstås. Inomhuspoolen var 25 meter i ett badhusstort spa. Hemmabiografen var fullstor, som mellansalongerna på Filmstaden ungefär och hade en låtsasbutik med godis utanför. Garaget rymde 53 bilar. Garderoberna för huvudsovrummet var utformade som boutiqer och det fanns tre (3!) konstgallerier. I huset. Jag lägger in bilder, men det är svårt att förstå omfattningen. Så jag lägger också in länken: The One mansion

Är alltså målet med att bli riktigt rik att aldrig behöva träffa någon? Att isolera sig helt från den övriga världen och aldrig behöva umgås med allmänheten? Varför ska du gå ut och trängas med folk när du kan bjuda in grannarna till din fullt utrustade, engelska bar eller till nattklubben i källaren? Varför åka till ett äventyrsbad med ungarna när de har 5 olika pooler att välja mellan som är större och bättre skötta? Du behöver inte paxa plats på någon solstol i plast där, du kan lika på din egen cabana i acaciaträ och torka dig med din handduk i egyptisk bomull. Eller ta en löptur på din privata femkilometersslinga med utsikt över havet.

På ett sätt låter det som en dröm och jag har många vänner som fläckvis tangerar liknande saker. Nån har en fantastiskt lada, alltid dukad och redo för fest. Nån har ett spaområde nära sin pool. Nån har en grillplats/uteplats som liknar ett hotell. Men det är ju en liten smula guldkant på tillvaron, inte en komplett lyxbunker. Sen måste man i alla fall åka till jobbet och handla på Ica och sådär.

Har man det där gigantiska huset så inbillar man sig säkert att man ständigt ska vara omgiven av påhälsande släkt och vänner och kollegor, men det känns ändå som om det inte riktigt är nog för att fylla ytorna. Med erfarenhet av att arrangera evenemang av olika slag så är det (kan jag intyga) ett heltidsjobb att ordna alla de där middagarna för 12 - 20 personer i matsalen, att fylla barerna och poolerna och gallerierna och grillytorna och biograferna. 

Givetvis har man en hög anställda som kommer in och fixar ens tvätt och polerar bilarna och klipper gräset och lagar ens mat och rengör poolerna. Men det ligger ju i sakens natur att de är anställda och i jobbeskrivningen ligger att finnas men inte synas. 

Vem blir du när du interagerar bara med ett fåtal personer från din närmaste krets? Hur påverkas dina värderingar? Och när övergår lyx till isolering?

Själv vill jag fortsätta att bo i den här världen även om den är jobbig på regelbunden basis. Jag vill gå ut med hunden alldeles för tidigt på morgonen och se småstaden vakna. Jag vill höra bilar försiktigt rulla iväg till jobbet, möta sömniga hundägare ute i samma ärende som jag, höra hemtjänsten låsa upp en ytterdörr och försiktigt ropa "godmorgon". Se en katt. Irritera mig på att någon missat papperskorgen vid vändplanen igen. 

Men ta en stund och titta om ni orkar. Är The One mansion en dröm eller mardröm?