Två saker bidrog till att göra mig rätt irriterad på hela nyttiga tips och självförbättrande-genren nyligen. Egentligen tre, men den tredje händelsen var en rätt standard välkommen tillbaka-artikel på jobbets intranät som förutom det vanliga tramset "Försök att planera hösten!" "Se till att ta en promenad på lunchen!" också innehöll den passivt aggressiva raden: "försök att inte fastna i grubbel och muttrande över att semestern är över, se fram emot dina kommande uppgifter istället." Jag hanterade detta genom att visa långfingret åt skärmen och gå vidare med min dag. Ingen ska 1984:a mig.
Det som egentligen gjorde mig sur var en text i Femina av Anders Hansen och en bok av Patrik Wincent som heter Dopaminfasta, två texter ägnade åt att få mig att må bättre. Det gjorde de inte. De gjorde mig sur, eftersom respektive författare förstått problematiken med att vara uttröttad och överväldigad på ett jävligt begränsat sätt.
Det verkar som dessa tre punkter kommer upp i alla sorters "må bättre"-listor och jag anser att de är problematiska av samma anledning.
1) planera in och gör roliga saker
2) se till att prioritera fysisk aktivitet
3) sätt bättre gränser runt din person
Om du är en person som har rollen som klippa, planerare, organisatör och defaultförälder i din krets (och troligen är du kvinna) så kommer det inte dessa tre till synes enkla steg att gå att genomföra lätt och inte bara det - du kommer förmodligen att aktivt motarbetas.
Det här beror inte på att dina nära och kära är egoistiska monster som inte älskar dig. Det beror på att de - och du - är en del av ett system som är segt och motsträvigt att ändra eftersom det innebär att istället för att kanske 75% av befolkningen kommer att behöva ta mer ansvar för sig själva för att 100% av oss ska må bättre. Helt ärligt - varför ska de som redan har det bra vilja förändras? Det ligger inte i det mänskliga imperativet om man inte ser en verklig nytta för sig själv där. Människan funkar inte så.
Jag har varit med om att chefer sagt till mig: "Du ser väl till att få tid för återhämtning också?" när det varit mycket för att i nästa sekund lämpa över tre nya, helt omöjliga arbetsuppgifter att lösa. Jag har varit med om att familjemedlemmar sagt: "Du borde verkligen se till att få tid att träna mer, du mår bra då!" för att i nästa sekund ta upp 100% av min tid med sina egna behov. Jag har haft samtal med vänner som i ena sekunden sagt: "Du borde sätta gränser tydligare!" och sedan bara klivit över de gränser vi just pratat om med en grand jeté ha-ha, hi-hi.
Frågan är alltså: varför ska jag behöva kriga med energi som behöver läggas på att må bättre för att få plats för dessa saker? Varför ska det OCKSÅ ligga på mig? Kan inte folk lära sig begränsning? Jag tror vi var bättre på det förr.
Missförstå mig inte, jag är inte mer utmattad och sliten än vilken annan 50-åring som helst och jag har en familj som jag tycker sköter sig rätt bra på hjälpa till-fronten. Men som ni såg i föregående mening: de hjälper till. Inte "de gör sin del" eller "de tar hand om mig".
Jag har personer i min närhet, kanske en handfull, som alltid hjälper mig lika mycket eller mer. Som ställer upp 100% av gångerna. De finns i min familj, bland mina vänner och bland kollegor. De är enhörningar och så värdefulla. I själva verket så värdefulla att jag begränsar mina förfrågningar om hjälp till dem med flit. För jag vet att de fyller den rollen även för andra. Jag vet t.ex. att min svärfar svarar ja på att vakta hunden varje gång jag frågar, så jag är varsam med att inte fråga honom för ofta. Det borde vara inom de flesta vuxna människors mentala kapacitet att tänka på samma sätt.
Hur vi löser detta vet jag inte. Jag tror till att börja med att vi ska ta bort skam och skuld från de default-personer som försökt sätta gränser och träna mer och vara roligare genom att bekräfta dem. Ni försökte, motståndet var för stort just nu. Vi retirerar och försöker igen på annat sätt när vi orkar och till sist så kanske vi karvat ut nog med tid för oss själva. Men det är en oschysst börda att lägga på toppen av alla andra att vi ska ha dåligt samvete för att vi inte lärt våra respektive, barn och chefer att respektera oss. En av de störta myterna och värsta tramset i hela självhjälpshysterin.
Nu kliver jag ner från sockerlådan ett tag. Tack för att ni lyssnade.
Så mitt i prick och självklart - och samtidigt utmanande. Från mitt yrkesliv vet jag ju att det finns tonvis med evidens för de tre råden. Jag har själv både gett dem och försökt tillämpa dem, med betoning på försökt. Men jag vet också att den typen av evidens baseras på stora studier om vad som fungerar på gruppnivå. Hur många går omkring som vandrande medelvärden. Saker och ting blir inte lika enkelt när det kommer ner på gruppnivå. Och när det/de som vi borde sätta gränser emot, de sk "stressorerna" och det som är roligt och de som är viktiga för oss, blir ekvationen än svårare.
SvaraRaderaJavisst, och sen undrar jag över hur skillnaden blir när evidensen baseras på kontrollgrupper som man hittat eftersom de redan är eller har varit t.ex. sjukskrivna för depression eller utbrändhet mot när det görs på "walking wounded", alltså dem som är funktionella och till och med fortfarande effektiva i sitt liv. Är du redan i brinnande kris och måste sätta gränser för att överleva tror jag det paradoxalt ibland är lättare. Det är svårt att säga "jomen, kan inte du" till nån som har ett sjukintyg på att de inte får. Men nån som bara ser lite sliten ut?
Radera